Det hela började med en skapelse av märket Yamaha, modellbeteckning ”Bravo 250” från 1988 som jag olyckligtvis fick förvärva i 13-årsåldern. Olyckligt på så sätt att jag då inte hade vett att vara rädd om denna välvårdade raritet som varsamt brukats av min moster. I hopp om att imponera på mina kamrater så fick den då fina maskinen lida ont av sviterna av mitt hävdelsebehov och dåliga omdöme.

Bravo eller ”BR” som modellen kallas bland de insatta, var för sin tid en relativt potent lössnömaskin, väl lämpad för att forcera terräng tillika utforska otillgängliga platser. Till saken hör att den lär ha tillverkats i mer eller mindre identisk tappning under närmare 30 års tid. Källa; Wikipedia. I Sverige var den bland annat populär bland renskötande samer, vilket som med allt annat som rör utrustning för ett liv i det fria, är ett gott betyg.

Utöver den gradvisa destrueringen av min fina Bravo så blev det även en och annan mindre expedition. I och med min genetiska koppling till bland annat Arjeplog så föddes någonstans här en idé om att göra en betydligt längre utflykt. Det skulle dock komma att krävas nästan en hundraprocentig ökning av min livstid tillika en ny bekantskap innan drömmen blev verklighet.
 

 
När han blott var en snorunge svor han med gråten i halsen, under en intervju i Lilla Sportspegeln. Detta efter en förlust tillika ett SM-silver i skotercross.
 

Ungefär samtidigt som jag ägnade mig åt mina pubertala övningar så fanns det en ett år äldre kille i Älvsby-området som valde sina skoterspår med stor omsorg. I dubbel bemärkelse. När han blott var en snorunge svor han med gråten i halsen, under en intervju i Lilla Sportspegeln. Detta efter en förlust tillika ett SM-silver i skotercross. Senare i livet tog han dock revansch i form av bland annat två VM-guld i samma sport.

Våra stora olikheter till trots kom vi att mötas en dag 2004 och hittade snabbt gemensamma nämnare i mångt och mycket. Inte sällan i form av allvarliga nörderier och udda projekt. När min vän långt senare, la sin proffskarriär på hyllan så behövde hans ettrighet och omänskliga envisheten en ny ”ventil”. I samma veva väckte jag liv i drömmen om resan till Arjeplog varpå min idé och hans behov av att kanalisera sin energi möttes.

 
Vi satte upp regler för resan som sa att den som ville delta skulle köra en Yamaha-snöskoter med fläktkyld motor som fick vara tillverkad, senast under tidigt 90-tal.
 

I och med att vi båda vid den här tiden hade flyttat till Svensbyn utanför Piteå så var också sträckan given. Vi satte upp regler för resan som sa att den som ville delta skulle köra en Yamaha-snöskoter med fläktkyld motor som fick vara tillverkad, senast under tidigt 90-tal. Allt detta resulterade i ett svårt beroende för min vän som började köpa på sig horder av lämpliga objekt för att sen lägga stor del av sin vakna tid på att förbereda och planera det stundande projektet.

Expeditionen och fram för allt kravspecifikationen för att få delta, kanske inte lockade gemene man. En av mina äldsta bekantskaper var dock egen nog att passera genom ”nålsögat” och därigenom var vi tre. Första försöket gick av stapeln under vårvintern 2016 och slutade i huvudsak med trasiga skotrar, utspridda i olika kommuner. Med undantag för en maskin och förare som på nåder tog sig ända fram. 2017 gick det dock bättre och den berättelsen tar nu vid i form av bildtexter.

Ps. För att se bildtexterna på mindre mobilskärmar, håll telefonen i vågrätt läge. Ds.